Ibland vill man skruva tillbaka tiden.. 
Tiden då man var 6 år gammal igen.
Tiden då man hade allt man ville ha.
I mitt fall innebar det att jag hade min mormor och morfar i livet. Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar dom. Jag hade behövt M&M i livet. Kunna åka hem till dom och bara sitta och prata om allt och inget. Äta mormors goda mat. Fira julafton i det lilla rummet till höger när man kommer in, sitta vid den lilla tomten (som en gång var lika stor som mig) och dansa och sjunga med. Gå in i gerderoben till vänster efter köket och leta efter spel att spela. Prova alla morfars gubbakepsar. Sitta med min babyborn på köksbordet och mata henne. Att bara umgås allihopa, kusinerna, moster&mobror, mamma&pappa, mormor&morfar. 

Jag saknar M&M något oerhört, det gör ont i mig att tänka på det..
Trots att dom dog när jag var liten så kommer jag ihåg så fruktansvärt mycket från den tiden.

Morfar dog dagen innan min kusin fyllde år, min kusin från mammas sida. Morfar var sjuk, han låg på sjukhus länge. Jag har aldrig riktigt vetat vad som var fel på honom. 

Mormor, hon dog ett år senare. Hon fick bråck och dog på direkten. Mamma och pappa var där hemma. Mamma såg mormor dö, mamma såg när pappa försökte återuppliva henne. Jag kan inte tänka mig hur det var, och vill inte heller.
Nu, tio år senare saknar jag dom som om det var igår dom försvann från mig. Trodde inte det var möjligt att det skulle bli såhär.

Jag satt med mamma en dag vid poolen och pratade om mormor och morfar.
Jag kan inte tänka mig hur det kommer bli när jag förlorar mina föräldrar. Bara tanken av det får mig att må illa.
Familjen är mitt liv, utan dom vore jag inget.

Mormor och morfar, vila i frid! <3 

Tänkte gå rakt på sak, anledningen till att jag skaffade blogg. 

Det är inte bara jag som har problem med tillit till killar. Problemet är att jag ger tillit till de killar jag inte borde göra det till. Jag ger mitt hjärta till dom som redan bestämt från början att de ska krossa det.
När jag äntligen träffar en bra kille så är jag så fruktansvärt mesig. Jag är rädd för att även den där bra killen ska såra mig. Varje gång jag träffat en bra kille har jag inte vågat ge honom mitt hjärta. Jag träffade världens bästa kille men vågade inte känna efter om jag kände något för honom eller inte.. Det hela slutade såklart med att vi gick åt olika håll och jag hittade en annan kille som inte var bra för mig. En som återigen krossade det lilla som fanns kvar. Nu får jag vänta på den killen som kan bygga upp allt som brutits ner och göra det helt igen.
Frågan är bara, kommer jag någonsin kunna lita fullt ut på någon kille? med tanke på hur samhället är idag tvivlar jag på det... Men det får tiden avgöra.

Inget vidare waaow inlägg men somsagt, för att rensa mina tankar.

over and out

Peace